Ernst Andersson 73 år, Hälleforsnäs, f d keramiker och lärare skriver i dagens aftonbladet.se om hanteringen av döda kroppar . Han menar att inget sörjande och annat skall bli vid hans begravning utan hans kropp skall behandlas liktydligt med slakteriavfall och destrueras. Men han glömmer en sak! De efterlevande som trots allt älskar och minns honom måste få börja sitt sörjande och sedan få ett avslut. Begravningen, om än bara en minnesstund är en viktig del i den processen. Vi kan bara se hur de anhöriga till offren vid Estonias förlisning och Tsunamin i Thailand ville få hem sina döda anhörigas kroppar. Den som är död, finns icke mer, men de anhöriga måste få gå vidare i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar